De flesta skilsmässor slutar på ett – i sammanhanget – bra sätt där man kan se parterna skiljas åt med viss respekt kvar för varandra. Man skiljer sig innan bitterheten tagit över, man inser att det är bättre att fly än illa fäkta och man kan – tack vare det – också umgås på ett civiliserat sätt även efteråt. Detta umgänge kan innebära att man träffar gemensamma vänner, att man går på samma middagar och att man stannar och pratar med varandra på stan för att stämma av. Ett annat vanligt scenario kring umgänget efter en skilsmässa gäller dock det umgänge som måste ske. Har man gemensamma barn så måste man hålla ihop utåt och för deras bästa – även om man kanske inte är överens med varandra och även om kärleken är över.
Något som de flesta klarar av exemplariskt; man sköter överlämningen, hämtningen och omsorgen om sina barn; man kan komma överens om hur födelsedagar och jular ska firas – kort och gott: allt är som vanligt – med den stora skillnaden att barnen har två hem istället för ett. Två hem där mat står på bordet, där sängplatser finns, där trygghet och kärlek ges och där alla bästa förutsättningar finns.
Dock: det finns även skilsmässor som inte har samma lyckliga slut (sett till respekten och omvårdnad om barnen) och där konflikter uppstår. Det kan handla om samarbetssvårigheter hos föräldrarna, det kan handla om misskötsel, det kan handla om att man försvårar för varandra vid hämtning, skjuts och hämtning och så vidare – detaljer som är ohållbara i det långa loppet och där någon av föräldrarna till slut ser att bägaren rinner över, stämmer den andre föräldern och ansöker om ensam vårdnad.
Missförstå oss rätt här: samtliga de skäl vi hade i exempel ovan är skäl nog till ensam vårdnad. Detta då de faller in under kategorin samarbetssvårigheter och där upprepade sådana är ohållbara. Andra skäl till ensam vårdnad är mer givna: kriminalitet, incest, missbruk, grav psykisk sjukdom, våldsamhet mot barnen och så vidare.
Vi ska dock titta närmare på andra skäl till varför en förälder ansöker om ensam vårdnad och inleder en uppslitande vårdnadstvist; skäl som, enligt oss, inte är giltiga och som sker av prestige och personlig vinning snarare än om omtanke av barnen.
Ensam vårdnad för att man blivit bedragen, för att den andra partnern träffat en ny, för att man kanske känner sig ensam eller för att man själv tagit skilsmässan hårdare än vad partnern gjort – det är, helt enkelt, inte giltiga skäl. Här behöver man få hjälp att inse detta. Terapi är en sådan hjälp och ibland så kan det även vara bra att göra en självrannsakan och försöka minnas den person som man än gång gifte sig med och vilka fördelar denne person – trots allt – säkerligen fortfarande har.
Finns det verkligen starka skäl till ensam vårdnad eller handlar det om att man vill hämnas någonting – i sammanhanget – irrelevant? För många vårdnadstvister inleds på felaktiga grunder och med allt annat än barnen i åtanke.
Här finns mer att läsa om detta viktiga ämne: www.ensamvårdnad.net.