Det här ämnet är oerhört svårt och oerhört tungt att ta till sig. Det handlar om våldtäkt och vad som händer då livet förändras så radikalt som då en sådan inträffar. Tyvärr så är det inte ovanligt med både unga offer och unga förövare; något som då och då kommer fram i media.
De flesta av oss kan dra oss till minnes fallet i Köpmanholmen då en ung flicka blev våldtagen inne på en skoltoalett. Det som var talande i det fallet var att gärningsmannen var en populär person - duktig idrottare - och att flickan var lite av en perifer figur; allt detta gjorde att fler ställde sig på gärningsmannen sida och där flickan slutligen blev den som utmålades som syndabock. Detta även bland lärare och andra vuxna.
Inte kan väl han? Jo, det kan han och det är också en del av allt detta. Potentiellt så finns det våldtäktsmän överallt; i alla samhällsklasser, av alla etniciteter och av alla åldrar. Därför så måste man också bli bättre på att lyssna och ta tjejer/kvinnor på allvar. Har Me-Too-upproret lärt oss någonting - utöver att en våldtäkt och sexuella övergrepp sker dagligen och överallt - så är det att kvinnans förminskas och att hennes historia ofta hamnar i skuggan av gärningsmannens version; i synnerhet om denne är i en högre position eller, som i fallet ovan, populärare rent socialt.
Ett problem som många offer upplever är att även rättsväsendet motarbetar dem. En känsla som delas av många och som kan beskrivas som att man ofta får frågor av exempelvis polisen som snarare handlar om vad man hade på sig, hur mycket man druckit och om man kanske tidigare haft en sexuell relation med förövaren. Det handlar om irrelevanta och insinuanta frågor som medför en sorts skam; den gör i sin tur att många dels drar tillbaka sin anmälan och dels också att många andra tjejer upplever att det inte finns någon vits med att anmäla.
Hör man hur en advokat till en anklagad ställer frågor likt de ovan och - genom dessa - fläker ut en tjejs hela privatliv till allmän beskådan så är det också klart att många våldtäktsoffer inte väljer att gå vidare. En skam.
Här kan vi bara säga att attityden måste förändras och offret måste få ett starkare stöd. Som det är idag så är det hennes målsägarbiträde som får dra det tunga lasset och avleda dessa irrelevanta frågor - både initialt vid polisförhören och vid rättegången.
Som förälder så måste man vara observant på sin dotter och tolka olika signaler. Något som kan vara svårt då en tonåring av naturen ofta ändrar sin personlighet. Man bör dock se några varningssignaler. Om din dotter plötsligt blir håglös, blir aggressiv, nedstämd, orolig eller börjar skada sig själv (exempelvis genom att skära sig i armarna) så kan detta tyda på att hon blivit utsatt för en våldtäkt eller ett övergrepp. Det senare bör naturligtvis utredas och hjälpas direkt.
Men, rådet är att du som förälder håller koll på dessa signaler och, framförallt, försöker tala med din dotter om vad som eventuellt har hänt. Du ska vara ett stöd och försök att hålla dig från att anklaga, skrika eller kräva svar. Var tålmodig.
Om det skulle visa sig att din dotter är utsatt så måste du hjälpa henne att anmäla och komma i kontakt med ett målsägarbiträde. Du kan även kontakta exempelvis kvinnojourer eller BUP för att få ytterligare stöd.
Du kan besöka denna sida om du behöver juridisk rådgivning eller vill ha mer informatiom om detta ämne: https://www.våldtäkt.com.