Barn är impulsiva och de både gör och säger exakt vad som faller dem in. Det kan skapa stora problem för föräldrar som dels måste vara vaksamma i alla sammanhang där faror finns. Går man på en trottoar så kan plötsligt treåringen se en väldigt intressant fjäril flyga på andra sidan gatan - en fluga som måste inspekteras närmare och där den snabbaste vägen går rakt över gatan. Detta alltså oavsett om gatan i fråga är tungt trafikerad.
Ett annat vanlig scenario handlar om bad och lek på en strand där man som förälder slappnar av för ett ögonblick och där barnet plötsligt inte längre går att se. Fruktansvärt, och faktiskt vanligare idag än för några år sedan. Det förklaras av vårt mobilanvändande och det hela har faktiskt gått så pass långt att man från räddningstjänsten går ut med varningar i vissa kommuner. Lägg bort telefonen på stranden, det är en kort och koncis uppmaning som kan rädda liv.
En mer dråplig företeelse handlar om barns oförmåga att lägga tand för tunga. Man säger vad man vill - när man vill - och det kan drabba tredje person. “ Mamma, varför har han där så stor näsa? Pappa, varför har den där äldre tanten en massa blågröna ormar på sina ben “?
Frågor som man inte kan hantera som förälder och som ger upphov till stor skam- och skuldkänsla. Inte sällan så är frågan så högt ställd att den omöjligen kan ha missats och visst, det kanske är en rolig historia att berätta i framtiden - men där och då: inte fullt lika upphetsande. Lösningen? Ja, i många fall kan man förbereda barnen på ett bättre sätt.
Det bästa med barn är att de har lätt att ta till sig information och att man kan förebygga pinsamma situationer genom att vara öppen. Ett exempel på detta är att nämna för barnet om hur våra kroppar ser ut och hur vi åldras. Ska ni gå på simhallen så vet du som förälder att A) det kommer att finnas många personer där och B) att alla kroppar ser olika ut. Säg då det till ditt barn och tryck verkligen på att det är okej att se ut på alla sätt. Om någon är lite kraftigare, en annan lite smalare eller om en tredje person har åderbråck över sina ben spelar ingen roll.
Men, om ditt barn för första gånger ser åderbråck så kommer barnet att reagera. Det handlar trots allt om någonting som ser lite udda ut. Även om så många som var tredje person drabbas av åderbråck så är det ändå inte vanligt att se ett sådant; detta då många skäms och har svårt att klä av sig och exempelvis besöka en simhall. Det kan således innebära en kommentar från ditt barn och vårt råd är följande: Berätta för ditt barn om hur ett åderbråck ser ut, att det är ofarligt - i de flesta fall - och att det främst drabbar äldre personer. Du kan även berätta att det går att behandla och att man kan bli av med sitt åderbråck genom exempelvis laser och kirurgi. Kanske har du någon vän, mamma eller pappa som är drabbad och kan visa ditt barn hur det ser ut?
Genom att förbereda så kan du slippa de mest pinsamma kommentarerna från ditt barn. Om de ändå kommer så gör ingen scen av det. Be om ursäkt - om situationen kräver det - och förklara sedan, i enrum, för ditt barn att det inte var okej att säga så. Den som drabbas av en sådan kommentar kan ofta skratta med om det handlar om att orden kommer från en barnmun. Värre är om vuxna håller på att kommentera. Det är oförlåtligt.